”Anna Schulze skriver trovärdigt och med stor igenkänning om trassliga relationer och det vardagligt stora och svåra i att vara människa. Hur vet man vem man är egentligen?”
Iris är ensam och drar till sig manipulativa män...
Föräldralös och 17 år känner sig Iris som ett maskrosfjun i vinden. Efter moderns död i en smitningsolycka är hon ensam kvar. Moster Sofia är hennes enda möjliga familj, men Iris kännes sig mest till besvär. Hur kan man säkert veta vem som vill en väl?
Iris har siktet inställt på konstskola men väl där drar hennes ensamhet och såriga bakgrund till sig hänsynslösa och manipulativa män, som hennes pojkvän Raoul. Den självutnämnde konstnären som menar att kvinnor inte kan vara konstnärer. Varför är i sånt fall inga av de stora skaparna kvinnor?
Iris håller inte med, men bredvid Raoul krymper hon mer och mer. Som person, som konstnär och som flickvän. Pratar pipigt och vet inte vad hon vågar säga som inte ska låta dumt. Och varför kan hon inte sätta gränser? Men hur gör man det när det aldrig är någon som backar en…
