Osentimentalt om medmänsklighet!

Om Det tredje ljuset:

En tidig sommarmorgon svänger en bil upp på gårdsplanen till ett vitt hus omgivet av tårpilar. I bilen sitter en pappa och en dotter och det här huset ska bli flickans nya hem. Hon ser ovårdad ut, förvildad av sommaren och föräldrarna har varken tid eller råd att ta hand om henne nu när de väntar ännu ett barn. En stor hund ger ifrån sig några halvhjärtade skall innan den sätter sig på trappen, med blicken vänd mot mannen som kommer ut. Bakom honom skymtar en kvinna med samma mörka hår som flickans mamma.

”Hon kommer äta er ur huset”, säger flickans pappa, innan han sätter sig i bilen och kör iväg. Hon ser honom försvinna och får en välbekant klump i magen.

Men hon märker snart att allt är väldigt annorlunda här. Det är inte lortigt och stökigt som hemma, och här pratar de med varandra på ett annat sätt. I kvinnans händer kan hon känna något som hon inte känt förut, och mannen tar med henne ut och lär henne springa som vinden över gårdens ängar.
Ändå finns det något mörkt under ytan. Vad är det för hemlighet fosterföräldrarna bär på?

Om Små ting som dessa:

Det är dagarna innan jul och kylan har den lilla staden i sitt grepp. Nere på kol- och vedgården lastar föreståndaren in nunnornas beställning och sätter sig bakom ratten. När han närmar sig klostret är allt tyst och stilla. Morgondimman svävar över de svarta järngrindarna och han fryser om händerna när han öppnar skjutregeln till kolskjulet.

Så fort han öppnat förnimmer han en närvaro, och i ficklampans sken ser hon nästan ut som ett spöke. Flickan måste ha legat där hela natten. Hennes hår är slarvigt klippt, som om en blind person gett sig på henne med saxen, och hon är barfota i kylan.

Hon kan knappt stå på benen och yrar om ett barn. Mannen kommer själv från enkla förhållanden och räddades en gång av någons goda vilja. Är det hans tur att hjälpa nu?