"Det som fångade mig mest med den här spänningsromanen är de olika skildringarna av hur det är att leva nära någon som långsamt försvinner in i Alzheimerdimman. Och när hoppet tänds om att de kanske kan återvända till livet igen, händer något som absolut inte får hända ..."
Tänk dig filmen The Father + samhällssatir + lite rys!
Ett äldre par, Robert och Gail Macclellan, sitter i ett undersökningsrum på Mass General Hospital i Boston. Läkaren ställer frågor till Robert, enkla frågor om vilken dag det är, vad hans fru heter och hur gammal han själv är. Robert, som i hela sitt yrkesliv varit en knivskarp jurist, tvekar länge. Och till Gails förtvivlan svarar han hela tiden fel.
Gail tittar på sin man. Hur mycket förstår han egentligen av vad som händer? Han har varit ganska förvirrad ett tag, men nu är det värre än någonsin.
Så berättar läkaren Celia Jensen om en medicin som hon och hennes forskarkollegor håller på att ta fram. Om deras forskningsstudie ger resultatet som de hoppas på kommer den nya medicinen att kunna ge livet tillbaka till miljontals sjuka. De är så nära ett genombrott nu och i tredje fasen får tvåtusen personer medicinen och lika många får placebo. Varken patient eller läkare vet vem som får vad. I bästa fall kommer Robert att känna skillnad redan inom en månad och sakta börja komma ut ur hjärndimman.
Vad Celia inte berättar är att hennes chef skickade ett mail för några timmar sedan, klockan 04.50 för att vara exakt, där han uttryckte en viss oro för nya granskningar av studien. Eftersom hans normalläge alltid är paniktillstånd så svarade hon lugnande att etiken var i ordning.
Allt såg ju så bra ut. Men hade hon vetat då vad nästa fas skulle innebära skulle hon ha kastat sig på nödbromsen. Strax efter att Fas 3-försöken med utvalda patienter inletts sker nämligen en rad oförklarliga våldsbrott. En av forskarna kämpar i hemlighet för att finna sambandet mellan det nya läkemedlet och fyra boende på Sandpiper Senior Center som har knivhuggits av en femte …
