Gripande uppväxtskildring – delvis självbiografisk!

Alla familjer har sin egen mytologi, men i den här stämmer inte berättelserna överens någonstans. Claudias mamma säger att hon och Claudias pappa träffades när hon räddade honom från att hoppa från en bro. Pappan menar att det var när han räddade mamman från att bli rånad. Föräldrarna kunde inte vara mer olika, de har bara en gemensamt – de är båda döva. Ingen av dem vill lära sig teckenspråk, eftersom de inte vill visa att de har en funktionsvariation. Istället väljer de att läsa på läppar, vilket betyder att familjen inte har något gemensamt språk. I hemmet dominerar vindrickandet och den psykiska ohälsan.

Efter att ha bott i Brooklyn flyttar de till en liten syditaliensk by, där de blir utbölingar. Hennes bror gör allt för att passa in genom att klä sig som byborna, vara duktig i skolan och gå i kyrkan. Claudia gör precis tvärtom. Hennes minst sagt okonventionella uppväxt har gjort henne rotlös och hon längtar efter frihet från allt – normer, trångsynta bybor och ansvaret för sin dysfunktionella familj. Bara böcker, musik och en omtumlande kärlekshistoria kan hjälpa henne att skapa sin egen historia.